Under en av de första veckorna samlade jag elevernas tankar om hur de ville ha det i klassen. I år testade jag en snabbvariant: 1. Alla tänkte själva. 2. Alla delade med sig till pratkompisen. 3. Alla grupper fick dela vad de sagt i helklass och jag var sekreterare som skrev exakt det de sa. 4. uppläsning. 5. Låter det bra? Ja! 6. Jag strukturerade meningarna. 7. Uppläsning och kollektivt godkännande. 8. Klart!

Efter att ha haft ”reglerna” några veckor visade det sig att det inte var så lätt att följa dem. Först funderade jag på om det hade gått för fort när vi författade våra mål, men sedan valde jag att testa något annat och startade med VECKANS MÅL. Första målet formulerade jag: Lugn start på alla lektioner. Andra målet kom från elever i klassen: Inte prata rakt ut.

Arbetet är jättebra. Jag har satt upp en skylt i klassrummet som påminner om veckans mål och det finns en stege på skylten vars ”pinnar” kan användas för att markera hur långt vi har kommit. Jag hittar på grejer för att hjälpa eleverna att klara det, jag påminner, vi utvärderar och eleverna kommer med egna idéer.

Det som är så intressant är att arbetet är en så fantastisk påminnelse om hur det jag gör och hur det sätt jag väljer att bemöta eleverna på påverkar gruppen. Låt mig ta ett exempel: När målet var lugn start på lektionerna, insåg jag ganska snart hur mycket lugnare starten blev när jag tänkte extra mycket på att röra mig lugnt, tala lugnt och utstråla ett lugn. Gånger då jag inte stod lugnt i dörren och tog emot eleverna, utan stressade runt och fixade saker när de kom in, då blev det också en lite oroligare start.

En av de svårare bitarna står jag inför den här veckan och det är när målet är att inte prata rakt ut. Jag har nämligen en ovana och det är att jag ibland svarar elever som ställer frågor och kommenterar utan att räcka upp handen och få ordet av mig först. Jag är medveten om att jag gör så här och jag har försökt att sluta med det, men jag har inte lyckats helt och det finns både dåliga och goda anledningar till att jag inte har lyckats. Men nu är det dags att ta tag i det här en gång för alla och det passar ju alldeles utmärkt när vi har ett aktivt arbete med det i klassen! När jag tänker efter är det ju egentligen väldigt viktigt att jag jobbar med det: För det första bidrar ”mitt sätt” naturligtvis till att det då och då kan bli lite pratigt i klassen. För det andra (och det här är viktigast), det är att jag, när jag okejar prat rakt ut, minskar utrymmet för några elever i gruppen. Detta innebär att jag, när jag har slutat att okeja kommentarer som kommer rakt ut genom att bemöta dem och svara på dem, kommer att kunna ge ett de elever som inte tar så stor plats i gruppen ett större utrymme. Riktigt starka argument för att sluta med det här en gång för alla, tycker jag. Dessutom passar det förhållningssätt jag istället önskar utveckla så bra ihop med hur jag vill forma grupper och hur jag önskar att det ska vara i en trygg klass.