Veckans mål – min utmaning

Under en av de första veckorna samlade jag elevernas tankar om hur de ville ha det i klassen. I år testade jag en snabbvariant: 1. Alla tänkte själva. 2. Alla delade med sig till pratkompisen. 3. Alla grupper fick dela vad de sagt i helklass och jag var sekreterare som skrev exakt det de sa. 4. uppläsning. 5. Låter det bra? Ja! 6. Jag strukturerade meningarna. 7. Uppläsning och kollektivt godkännande. 8. Klart!

Efter att ha haft ”reglerna” några veckor visade det sig att det inte var så lätt att följa dem. Först funderade jag på om det hade gått för fort när vi författade våra mål, men sedan valde jag att testa något annat och startade med VECKANS MÅL. Första målet formulerade jag: Lugn start på alla lektioner. Andra målet kom från elever i klassen: Inte prata rakt ut.

Arbetet är jättebra. Jag har satt upp en skylt i klassrummet som påminner om veckans mål och det finns en stege på skylten vars ”pinnar” kan användas för att markera hur långt vi har kommit. Jag hittar på grejer för att hjälpa eleverna att klara det, jag påminner, vi utvärderar och eleverna kommer med egna idéer.

Det som är så intressant är att arbetet är en så fantastisk påminnelse om hur det jag gör och hur det sätt jag väljer att bemöta eleverna på påverkar gruppen. Låt mig ta ett exempel: När målet var lugn start på lektionerna, insåg jag ganska snart hur mycket lugnare starten blev när jag tänkte extra mycket på att röra mig lugnt, tala lugnt och utstråla ett lugn. Gånger då jag inte stod lugnt i dörren och tog emot eleverna, utan stressade runt och fixade saker när de kom in, då blev det också en lite oroligare start.

En av de svårare bitarna står jag inför den här veckan och det är när målet är att inte prata rakt ut. Jag har nämligen en ovana och det är att jag ibland svarar elever som ställer frågor och kommenterar utan att räcka upp handen och få ordet av mig först. Jag är medveten om att jag gör så här och jag har försökt att sluta med det, men jag har inte lyckats helt och det finns både dåliga och goda anledningar till att jag inte har lyckats. Men nu är det dags att ta tag i det här en gång för alla och det passar ju alldeles utmärkt när vi har ett aktivt arbete med det i klassen! När jag tänker efter är det ju egentligen väldigt viktigt att jag jobbar med det: För det första bidrar ”mitt sätt” naturligtvis till att det då och då kan bli lite pratigt i klassen. För det andra (och det här är viktigast), det är att jag, när jag okejar prat rakt ut, minskar utrymmet för några elever i gruppen. Detta innebär att jag, när jag har slutat att okeja kommentarer som kommer rakt ut genom att bemöta dem och svara på dem, kommer att kunna ge ett de elever som inte tar så stor plats i gruppen ett större utrymme. Riktigt starka argument för att sluta med det här en gång för alla, tycker jag. Dessutom passar det förhållningssätt jag istället önskar utveckla så bra ihop med hur jag vill forma grupper och hur jag önskar att det ska vara i en trygg klass.

Trötta dagar

Trött – tröttare – tröttast! Så känner jag mig vissa dagar och då är det som att det står TRÖTT skrivet i pannan på mig. Dessa dagar behöver inte vara extra stökiga eller oroliga, ofta upplever jag istället lektionerna som extra svåra att genomföra, att min planering inte blev bra. Jag upplever eleverna som mer svårmotiverade, mer benägna till småprat och småkommenterande samt extra intresserade av att testa mig. Inget tungt, inget jobbigt, inget provocerande, men det är en förändring som jag noterar.

Frågan är vilka strategier jag kan ha för att tackla en sådan dag på ett nytt sätt, eller handlar det bara om att överleva dagen och hoppas åsamka så lite skada som möjligt…

När jag jobbade med en av mina första klasser, fick jag en del handledning av kuratorn. Jag ville ha handledningen och jag behövde den. Något jag tyckte var svårt, var att jag påverkades så mycket av signaler, uttalade och outtalade, som var och en av eleverna skickade ut. Detta ledde till att det blev tungt att undervisa och jag blev osäker på vad jag skulle göra med all information jag fick till mig från eleverna, ofta valde jag att göra något annat än det jag hade planerat eftersom jag inte trodde att det dög, eller att jag helt enkelt inte orkade. Efter samtal med kuratorn fick jag ett tips och det var att jag skulle ta på mig en osynlig dräkt när jag tog i handtaget till klassrummet precis innan jag skulle gå in och ha lektion. Dräktens uppgift var att göra så att alla små kommentarer, de outtalade som de uttalade, skulle studsa bort ifrån mig. Jag minns att min dräkt var silvrig och lite glittrig. Den hade en huva och även ett mörkt visir och när en reaktion från eleverna kom emot den, glittrade den till. Dräkten hjälpte faktiskt! Jag lärde mig att våga lita på att det jag hade planerat var värt att genomföra, hur än eleverna reagerade. Visst kunde jag behöva planera om en lektion om något hänt, eller om eleverna var helt upptagna av något de behövde prata om, men min osäkerhet lyckades jag så småningom få koll på.

Idag kan jag undervisa utan dräkten. Jag uppfattar signaler från eleverna, jag analyserar dem och tar hänsyn till dem, men jag kan sålla och resonera kring dem så att de inte går in i mig på samma sätt som tidigare och får mig att omkullkasta det jag planerat. Men kanske är det dags att ta på sig den där dräkten dagar som känns trötta och tunga. Kanske extra viktigt att ”köra på” en sådan dag och bara registrera signalerna från eleverna och inte göra så mycket mer – våga vänta och se, våga lita på att det fungerar.

Fem punkter mot förändring

Jag har läst Lärandets ordning och reda av Marcus Samuelsson, en bok som inspirerat mig på olika sätt. Nu är det dags att gå från ord till handling. Jag ska plocka upp fem områden från boken som jag vill fokusera på. Jag kommer att plocka russinen ur kakan och det kan säkert vara så att jag hittar argument i boken som just förstärker en liten del av min undervisning och som inte belyser delar som jag kanske borde belysa, men att starta en reflektionsprocess, det anser jag vara tillräckligt positivt för förändring och det är ju faktiskt så att det varken finns ork eller tid att göra allt på en gång. Så med den medvetenheten presenterar jag här det första området.

Ha hög tillit till elevernas förmåga. I boken, på sid. 19-20, resonerar författaren utifrån vad Skolinspektionen skriver om skolans arbete för att säkerställa studiero och en punkt som författaren anser vara värd att stanna till inför är:

”Om lärare har låg tillit till elevers förmåga har de också hög grad av bristande studiero.”

Jag anser att det är studiero på de lektioner jag har, visst kan lektioner bli pratigare än andra, men överlag är det studiero. Jag vill dock inte luta mig tillbaka och nöjt klappa mig på ryggen. Istället vill jag, aktivt, reflektera över om en hög tillit till elevernas förmåga är en del i att det är studiero under mina lektioner och är det inte det, vill jag addera det. Det är också viktigt att kunna förmedla vad det är som gör att det är studiero, och när detta har blivit en del av mitt ledarskap, kan jag tryggt luta mig mot detta och även ha med det om/när jag behöver motivera vad det är som gör att undervisning fungerar.

Så hur vet jag att jag förmedlar en hög tillit till elevernas förmåga? På sid. 135 skriver författaren att förväntningar handlar om: krav, uppmuntran och tilltro. Under en period ska reflektera över det här lite extra mycket. Jag tror att det kommer att leda till förändring och förstärkning. Jag tror att det kommer att bli positiva för eleverna.

Använd ordet lyssna istället för tyst/tysta. Denna mening skrev jag i min anteckningsbok som jag använde när jag läste boken. Jag vet inte på vilken sida jag tagit meningen, ej heller i vilket sammanhang den stod. Men någon anledning finns ju till att jag har skrivit upp den. Detta får vara den tredje saken jag ska testa.

Uppmärksamma, genom att observera, vad som fungerar (inte bara vad som inte fungerar). Klokt! (Ytterligare ett citat i min anteckningsbok ur Marcus Samuelssons bok, helt plockat ur sitt sammanhang.)

Fokusera på att spegla elevers positiva sidor, så väljer de själva ett annat beteende. Detta är något vi pratade jättemycket om för flera år sedan. Jag ska kolla att jag gör det nu också.

Kartlägg skolvardagen för att kunna bygga bort platser där beteendeproblem gror.

Ett gyllene ögonblick

Innan eleverna har sina (elevledda) utvecklingssamtal har jag ett litet kort samtal med var och en. Vi samtalar då om hur de trivs och om hur de tycker att det fungerar i de olika ämnena. Dessa samtal lär mig väldigt många saker och ett av samtalen blev extra lärorikt för mig – ett ”gyllene ögonblick”.

”Jag känner mig som femte hjulet i min grupp.” Denna kommentar under ett av samtalen startade många funderingar hos mig. Vad gör att en elev får känslan av att vara femte hjulet? Hur påverkar detta elevens bild av sig själv? Efter att ha elevens ord fått sjunka in och eleven hjälpt mig att förstå, startade ett fint samtal som lärde mig massor. 

Vi är alla olika, vissa behöver tid att tänka, en stund att processa saker och ting innan svar och egna funderingar ska formuleras. Vissa processar snabbt och svarar snabbt. Andra svarar innan de ens har hunnit tänka. Detta kan bero på person, men också på situation. Tänk om det höga tempot straffar ut elever som behöver lite mer, eller mycket mer tid. Tänk om upplevelsen av att vara femte hjulet kan skapa en inte sann tanke om en själv att vara ”korkad”, att den känslan skapats av att jag som ledare inte ger alla tillräckliga förutsättningar för att kunna delta på sina villkor! Hur ska jag göra framöver?

Ganska snabbt svarade jag mig själv: Ge eleverna mer tid att fundera själva innan de ska prata tillsammans. Lätt som en plätt! …eller?

En period gick och jag testade att ge mer tid, jag tyckte inte att det gav resultat. Jag började tänka på min knäpptysta skoltid. Vad hade tysta Ulrika behövt? Tänka? Ja. Hade det hjälpt? Nope. Jag hade nog bara blivit mer nervös. Modeller att tänka utifrån OCH tid att tänka? Ja. Här har vi fått fatt i något som man kan kalla en lösning, eller i alla fall som är ett steg mot något som kan hjälpa någon (bättre än det som är/har varit).