Vägledande samtal

Jag har tidigare skrivit om att jag ofta antecknar när jag har vägledande samtal med elever kring något undervisningsmoment. I detta inlägg ska jag dela med mig av vad jag fokuserar på och vad jag antecknar under dessa samtal.

I mina anteckningar har jag tre rubriker:

  • Beröm: Här skriver jag vad för positivt som eleven har gjort och som jag uppmärksammat eleven på. Det kan handla om att jag hör att eleven löser läsproblem på bra sätt när hen läser högt, att eleven läst bra med flyt, att en elev klarat en utmaning som hen jobbat med ganska länge och mycket. När det kommer till skrivning kan det vara en gestaltande beskrivning som eleven gjort på ett bra sätt, att eleven använt ett mer varierat språk, skrivit en tydlig inledning, använt skiljetecken på ett ännu tydligare sätt.
  • Undervisning: Här skriver jag vad jag har undervisat eleven om under vår pratstund (om det varit aktuellt med undervisning).
  • Ny utmaning: Under denna rubrik skriver jag vad jag ser att eleven behöver uppmärksammas på och utveckla nästa gång eller vid något annat tillfälle. Ibland blir dessa anteckningar bara minnesstöd för mig inför framtida lektioner, ibland resulterar anteckningen i en kort undervisningsstund nästa gång eleven arbetar med samma moment, ibland en grund för en minilektion för hela klassen, ibland en grund för undervisning av fler elever med liknande utmaning framför sig.

Något jag inte lyckats lösa är hur jag ska anteckna på bästa sätt. De senaste åren har jag gjort anteckningarna i en stor skrivbok (A4) med elevernas namn skrivna i ytterkant på ”pärmens” insida. Bokens sidor har inga marginaler kvar, vilket gör att jag ser namnen hela tiden och att varje elev får en egen rad där jag antecknar. Sedan gör jag helt enkelt så att jag delar in en sida i tre spalter med ovan nämnda rubriker och så antecknar jag där. Tyvärr är detta sätt att anteckna på lite otympligt eftersom boken är stor och den är inte heller så lätt att anteckna i lite diskret. Det gör i och för sig inget att eleverna får reda på att jag antecknar och jag kan gärna dela med mig av anteckningarna, men när själva antecknandet tar så mycket utrymme som det gör på detta sätt, tycker jag inte att det blir så bra. Än så länge har jag emellertid inte hittat något bättre sätt, även om jag har testat väldigt många olika.

I början använde jag ett dokument som jag gjorde inspirerad av en av kurserna med TCRWP, nu när jag tittade på det igen, insåg jag att jag nog ska försöka mig på den varianten ännu en gång, men kanske i ett mindre format än A4. Dokumentet jag använder kan ni se nedan. Här är ett redigerbart dokument: Vägledande samtal

Anteckningsunderlag för vägledande samtal.
I nedre hörnet skriver jag elevens initialer.

Lärande tystläsningspass

Här kommer några aktiviteter som jag har under tystläsningspass (som inte inleds med en minilektion). Syftet är att de ska utmana elevernas lärande och hjälpa dem att utvecklas och växa som läsare. Som jag skrev tidigare har jag slarvat med det här ett tag, jag har helt enkelt inte tänkt på alla möjligheter ett tystläsningspass ger även utan minilektioner. Som tur är går det att ändra sig och göra på nya (eller nygamla) sätt och det gör jag nu. De tre förslagen på aktiviteter är sådana man kan se mig göra i mina klasser nu för tiden.

Lyssna på elevernas läsning. Det går till så att jag smyger runt i klassrummet och går till eleverna en och en och ber dem antingen att läsa ett stycke högt som de precis har läst, eller bara fortsätta att läsa och göra det högt för mig. Självklart läser de inte högt med målet att alla ska höra, ljudnivån ligger strax över visknivå.

Anledningarna till att jag ber eleverna läsa högt för mig i klassrummet är flera:

  1. Jag försöker avdramatisera det här med att göra saker så att andra hör.
  2. När jag lyssnar på elevernas högläsning blir det nästan alltid så att jag får tillfälle att undervisa dem om något och ibland är det någon i närheten som lyssnar och snappar upp något av det jag säger, på så sätt är det ju fler som kan få ta del av undervisningen.
  3. Jag är kvar i klassrummet, vilket ju bidrar till att det är lugnare där. När jag rör mig i klassrummet kan jag även lägga märke till elever som kanske kämpar med läsningen, inte kommer någon vart o.s.v.
  4. Om någon annan elev pausar sin läsning när en klasskompis läser högt, kan det hända att den andra eleven hör något som skapar en nyfikenhet på den bok som det läses högt ur.

Det jag tycker är bra med att lyssna på eleverna när de läser för mig är följande:

  • Jag får en bild av hur eleverna läser med flyt.
  • När jag lyssnar kan jag ibland höra om en elev läser och förstår, eller om hen bara ”läser på”.
  • Jag får möjlighet att undervisa om lässtrategier, t.ex. hur de kan göra när de träffar på nya ord, jag kan undervisa om helordsläsning, ljudning, hur man kan dela upp ord för att kunna läsa dem.
  • Jag får ett litet möte med eleverna och en liten pratstund.

Samtala om boken. Det går till på samma sätt, d.v.s. jag går till en elev och har ett litet undervisningspass. När jag kommer till en elev, ställer jag mig bakom eleven, vid sidan. Först läser jag över axeln på eleven för att få en liten aning om vad som händer i boken. När jag läser över elevens axel, letar jag också efter:

  • en tydlig person- eller platsbeskrivning,
  • ett stycke i texten där eleven behöver göra inferenser för att förstå,
  • något som en karaktär säger,
  • något spännande, intressant, konstigt, roligt ställe.

Hittar jag något av ovan nämnda, ställer jag sedan frågor utifrån det. Hittar jag inget som jag tycker passar att ställa frågor om, ber jag eleven sammanfatta läsningen.

När jag pratar om läsningen har jag hela tiden läsförståelsestrategierna i bakhuvudet och samtalar utifrån dem. Jag benämner inte alltid strategierna, det beror på hur långt läsaren kommit i sin läsutveckling. Jag tänker också på att be eleven motivera sina svar, utifrån frågan: Vad är det i boken som gör att du tänker som du gör/svarar som du gör? I någon bok (jag ska leta efter boken och skriva vilken det är), har jag läst att frågan VARFÖR kan låsa elevens tankar till att bara leta efter ett rätt svar och därför försöker jag undvika just det frågeordet.

När jag samtalat en stund bestämmer jag mig för om det finns något att undervisa om och om det finns det, gör jag naturligtvis det, annars tackar jag för pratstunden och går vidare.

I början tycker eleverna att det är lite knepigt att jag står och läser över axeln på dem, men när de sedan förstår varför och att det blir en pratstund efter läsningen (om läsningen), gillar de läget och välkomnar läsningen.

Prata om själva läsningen. Den här stunden inleder jag också ibland med ”över-axeln-läsning”, men då med syftet att hitta kluriga och nya ord som eleven kanske har varit tvungen att brottas lite med. Hittar jag något sådant ställe, ber jag eleven förklara för mig hur hen läste och förstod. Visar det sig att eleven inte hade några problem med vare sig förståelsen eller själva utläsningen, lyfter jag det, att det var bra att eleven klarade ett ställe som skulle kunna innebära problem och så pratar vi vidare om hur man kan göra om man träffar på andra ord som kan vara svåra. Blir det istället så att eleven hade problem att läsa och förstå, resulterar ju det i att jag kan samtala med eleven om läsa- och förståstrategier och undervisa om strategier.

När jag pratar med en elev om själva läsningen, kan jag också ställa frågor om hur eleven upplever bokens svårighetsgrad, vad eleven gör när hen stöter på nya ord och uttryck o.s.v.

Till sist: Något som är väldigt viktigt är att jag antecknar det jag ser och hör, annars är det så lätt att jag hjälper samma elever med samma saker och missar utvecklingen. För att det ska vara smidigt att anteckna, använder jag mig av några olika rubriker och anteckningspapper. Dessa kommer nästa gång jag skriver om tystläsningen.